Tyska bandet Scorpions som under sin 47 åriga (!) karriär gjort sig världskända med sina lugna powerballader är ute på sin sista stora turné. Vi har gjort en roadtrip till Sandviken och Göransson Arena för att se deras absoluta sista spelning i Sverige. Ett antal olika faktorer gör dock att vi lämnar tillställningen tidigt. Men vi tar kvällen från början!

Badmouth går på och försöker med hjärta och själ få igång den stelfrusna publik som hittat in i arenan. Klockan är strax före fem en lördagkväll, det är -15 grader ute och jag misstänker att de flesta stannar hemma så länge som möjligt. De kör ett bra set men publiken är tyvärr inte på, mellan låtarna får de ljumna utspridda applåder.

Dalton spelar en trallvänlig klassisk rock, passande nog. Sångaren har en riktigt bra röst, det är bra ös och de försöker med näbbar och klor att få igång publiken men gensvaret är även här ljummet, om än steget över Badmouth. Det är ganska snålt om publik fortfarande och jag skulle kunna grå fram till kravallen utan att trängas.

När Sator går på så börjar lokalen fyllna på (på flera sätt) och publiken kommer igång lite mer. Sator river av en hel del låtar från sin långa karriär och det är bra drag på scenen. Vi får bland annat höra ”Goodbye Joey” som handlar om Joey Ramone och deras monsterhit som jag sjunger på flera gånger i veckan när jag får hemlängtan ”I wanna go home”.

Klockan 20:00 går Skunk Anansie på. Jag har sett henne tidigare men hade glömt bort vilket jäkla drag det är. Som fotograf är det så jävla bra att man blir skakig. Sån inlevelse och känsla, jag har även läst på hennes facebook att hon är väldigt förkyld, något vi inte märker något av alls på scenen men hon kommenterar senare att det kändes som knivar i strupen. Det är ingen fråga om vem som är stjärnan här ikväll och då har jag inte sett hvuvudbandet än. Hon får igång publiken riktigt ordentligt för första gången på hela kvällen börjar det verkligen likna en rockkonsert, även ute i publikhavet. Vi får höra låtar från såväl nya skivan Black Traffic som gamla rockklassiker som tillexempel ”Headonism”.

När Scorpions går på så ändras känslan i hela lokalen. Helt plötsligt är arenan knökfull. Scenen ändras dramatiskt och när de går på så står eldpelarna höga i bandyhallen. Det märks i hela arenan att detta är vad publiken har väntat på. Det jublas som aldrig förr och Scorpions har en fantastisk kontakt med publiken. Vi får uppleva pyroteknik och fyrverkerier redan under de första låtarna och scen showen är fantastiskt med sina stora skärmar, trumset som firas ner från taket och ett gäng gubbar med en härlig, sprudlande energi.

Jag plåtar mina tre låtar i diket och sedan börjar jag gå runt i arenan, jag hör allsången på lång väg men var jag än rör mig så stöter jag på väldigt fulla människor. Tidigare på kvällen fick en kvinna hjärt-och-lung räddas för att sedan föras bort med ambulans, högst troligen med alkoholförgiftning. Vi får utbredda rapporter om våldsamheter och jag ser ett antal själv. Folk sitter och sover i trappor och första spyan såg jag för många timmar sedan. Ett antal faktorer har förmodligen lett fram till situationen, som att folk har peppat i veckor och supit länge och det som serveras på arenan om man inte ska köa i timmar är kokt korv. Som dessutom tar slut vid åttatiden i flera kiosker på ett evenemang som håller på till midnatt så folk äter potatismos, bara. Att ta sin tillflykt till pressrummet hjälper inte, det ligger i foajén och fulla människor ramlar in och frågar efter olika saker och blir förbannade när man inte vill diskutera ”SIK”, vad nu det är. Den utbredda fyllan och den obehagliga, otrygga känslan som kommer med den tar överhand och vi avslutar kvällen tidigt med Sators ord när vi lämnar arenan, långt innan Scorpions har visslat sig igenom ”Wind of change”: I wanna go home.