Den Svensk Björnstammen har slagit stort det senaste året. Ingen har nog missat monsterhitten ”Vart jag mig i världen vänder”. Jag såg dem i början av året på Berns och på Hultsfred sedan dess sägs de ha utvecklats mycket och har dessutom vunnit en Rockbjörn som årets Live-akt. Med andra ord är förväntningarna skyhöga.

Om det inte är fullsatt (15 000) personer så är det jäkligt nära. Från första låten kan alla längst fram varenda textrad och det hoppas frenetiskt. Stora delar av publiken vibrerar till den emellanåt ganska hårda elektroniska musiken. Det extrema röjet kontrasteras mot de lugnare låtarna med inslag av dragspel, för att inte tala om mellansnacket där man helt släpper tempot. Vi får bland annat höra en anekdot om när en av medlemmarna åkte bergochdalbana för första gången.

De är fantastiskt opretansiösa i sina slitna jumpabrallor (där hålen tydligen växer ju längre in på turnén de kommer) sina bandtröjjor och lite naiva uppsyn. Det är som musiken, lite ”det här är vi, gilla det eller inte, vi har kul”.

Vi får höra låtar som bland annat ”Ett fel närmare rätt”, ”Trumma trumma”, ”Ledig” och självklart ”Vart jag mig i världen vänder”. Efter en timmes spel inklusive två extranummer så tackar de för sig, jag tror vi har hört de flesta låtarna. Vi får höra att detta är deras sista spelning på väldigt länge och jag kan inte annat än hoppas att de utnyttjar tiden till att skriva ännu mer musik.

De är absolut ett fantastiskt live-band, ingen tvekan om saken och det riktigt spritter i kroppen när man ser dem. Men Sveriges bästa vet jag inte om jag håller med om, inte ikväll, vi tappade periodvis lite för mycket tempo. Men som sagt: Jag håller tummarna för lite mer nytt material och ser fram emot nästa turné!